Växelström / Likström 

AC/DC på Stadion - Gammal är tamefan äldst!

Att Brian Johnsons pipa fortfarande håller är inget mindre än ett mirakel, i ganska precis 30 år har 63-åringen väst ut bandets toner på scenen sen han tog över efter Bon Scott.

Sommarkvällen är magisk och Stadion är fylld till sista plats med en vild blandning av gammal och ung. Förbandet Hardcore Superstar gör sitt bästa för att ”tända” publiken, men det går i ärlighetens namn inte så värst bra – en liten skara från den yngre generationen längst fram vid scenen verkar komma igång, resten av publiken verkar måttligt intresserade. Det är tydligt att man spar energin till huvudattraktionen.

AC/DC gör en blixtvisit i Stockholm (Arlanda->Stadion->Arlanda) och när de kliver på scenen märks verkligen inga ålderskrämpor. Angus lirar som alltid gura lika mycket med munnen som med händerna, och han gör det med en energi som gör att man kan misstänka att han laddat upp med en flaska flygbränsle. I låten ”Let there be rock” kör han ett gitarrsolo som är både tekniskt kompetent och sprängfyllt av energi, klimax nås genom att gitarristen hissas upp på ett högt podium samtidigt som vit confetti sprutas ut över publiken.

Scenbygget är som alltid stort och imponerande, den här gången med ett skalenligt ånglok som sprutar eld och ånga. Mitt i konserten tar en uppblåsbar, tio meter hög prostituerad dam vid namn Rosie plats ovanpå tåget och rör sig i takt till låten ”Whole lotta Rosie”. Till ”Hells Bells” diglar Brian runt ett rep under en gigantisk kyrkklocka (djävulsklocka?) och slutligen släpas 12 fullstora kanoner ut på scenen för att öppna eld mot publiken.

Gubbarna är sanslöst rutinerade, de levererar inga överraskningar utan manglar ut det gamla vinnande koncept som de vet är exakt vad publiken vill ha, och ingen blir besviken!

Recension Av Anders Hansson 04 jun 2010 13:29