Rock Of Ages spottar på 80-talets hårdrockskultur

Det började ju så bra. Paradise City och en Greyhound-buss som skymtar förbi - samma busstyp som Axl Rose skall ha skrivit "November Rain" på och som sedermera förevigades i "One In A Million" - Men varför gick det så fel?

Det dekadenta 80-talet som förevigats i tusentals självbiografier och dokumentärer är som bortblåst. Istället är kärlek och poppiga versioner av rocklåtar i centrum. Ingenstans visar man upp den dekadens som Mötley Crüe, Ratt, Guns N' Roses och de andra stod för. Jag ville ha Sex, Drugs & Rock N' Roll. Vad jag fick? Kärlek. För kärlek är nämligen det som står i centrum i hela filmen. Inget ont om kärlek - det är väl fint. Men Sunset Strip var aldrig en symbol för kärlek i den bemärkelsen.

I en scen befinner sig huvudkaraktärerna Drew och Sherrie i den klassiska Tower Records-butiken, i bakgrunden hörs Skid Rows "I Remember You". Inget fel med det. Men filmen utspelar sig 1987 och Skid Row släppte sin första platta 1989. Pang, boom bang. You lost me there. 

Trots den kommersiella aspekten och kravet att nå en sådan bred målgrupp som möjligt trodde jag verkligen Rock Of Ages skulle leverera mer än så. Förvisso var 80-talet synonymt med hairmetal, men det är ändå AOR som får störst plats i filmen. Journey och Foreigner dammas av i ett stuk som väldigt mycket påminner om Glee - serien jag hatar att flippa förbi när jag kommit hem från jobbet.

Givetvis finns det glimtar som symboliserar den rådande miljön på 80-talet. De upproriska mödrarna med Catherine Zeta Jones i spetsen som Tipper Gore, Tower Records och extremt fula managers med halvflint kombinerat med hästsvans.

Och så var det den här Tom Cruise.

Visst gör han sig trovärdig i rollen som Stacee Jaxx, men filmen handlade alldeles för lite om denna dekadenta karaktär vars karriär peakat och gått ned sig. Filmen hade varit betydligt intressantare om de tuggummituggande kärlekstörstande tonåringarna fick hamna i skymanundan av denna Jaxx. Det är jag säker på.

Egentligen vill jag sätta mig i ett hörn och säga att jag hatar kommersialismen. Att hela jävla världen har sålt sin själ för att tjäna en hacka. Men den tanken känns förlegad. Istället sätter jag mig ett hörn och anser att folk som inte har en jävla aning, inte skall försöka sig på att ha en jävla aning.

Sämst: Gleeversionen av "Don't Stop Believin" tar nog priset. Annars allt.
Bäst: Tom Cruise har en skaplig pipa och Sebastian Bach som skymtas i publikhavet.
Betyg: 3/10
Lärdom: Hårdrock skall inte ses på bio. 


 

Recension Av Alex Liljeblom 25 jun 2012 09:40