Foto: Jimi Olsén

Bildspel och reportage från ROCKSTAD FALUN 2010 - Rock n’ roll och metalikoner

Fredagens tungviktare Pretty Maids och Gamma Ray skapade en speciell förväntan hos många då deras långa och framgångsrika karriärer berört folk i olika åldrar. Rock-ikonen Ronnie James Dios tragiska bortgång är ett hett samtalsämne i öltältet. Diskussionerna om ikonen tycks blåsa nytt liv i den nostalgiska andan hos både mig och andra som var med då den melodiska hårdrocken fortfarande låg i sin vagga. Personligen så längtar jag inte tillbaka till 1980-talet. Den tiden är passé och musikaliskt sett så anser jag att det skapats betydligt bättre musik efter pudelrockepoken. Hursomhelst, så ser jag verkligen fram emot att få se kvällens rocklegendarier inta scenen. Då jag inte haft någon vidare koll på vare sig Pretty Maids eller Gamma Ray under de sista åren så var jag nyfiken på om banden fortfarande håller måttet eller inte? Är gubbarna gamla nu? Tänkte jag…

Pretty Maids spelar tajt och det låter bra men vid flertalet tillfällen så känns det som att bandet ångar på av ren rutin. Sångaren Ronnie Attkins röst höll heller inte ihop riktigt och mellansnacket blev stundtals allt för konventionellt, inte synnerhet då han envisas med att upprepa hårdrocksfraser i stil med: ”Are you ready to rock!” Den riktigt stora spelglädjen kändes tyvärr frånvarande vilket drog ner det för övrigt väl genomförda framträdandet.

Gamma Ray stod för den vassaste spelningen av de två, både när det kom till den musikaliska biten såväl som det sceniska framförandet. Tyskarna levererade sin melodiska hårdrock med stor skicklighet och med avspänd spelglädje. Kai Hansens charmiga attityd smittade av sig på publiken som med lätthet kopplade an till bandets liveframträdande. I längden blev dock framförandet för jämntjockt och jag saknade den där extra nerven som skapar variation i liveframträdandet. En av orsakerna till upplevelsen ligger eventuellt i bandets generösa speltid. Det blev därmed lite för långdraget för min smak, mycket p.g.a. att jag numera inte är någon inbiten Gamma Ray-fantast. När fredagskvällen nått sitt slut kunde jag dock konstatera att gubbarna ännu rockar men kanske inte fullt så fett som de en gång i tiden gjorde.

Självironi och allvar
En del artister tar sig själva på stort allvar medan andra gör allt för att skoja bort detsamma. Grail Night ifrån Tyskland bjöd på ett teatraliskt framträdande utklädda till superhjältar som låg i konflikt med mörkrets makter, enkelt uttryckt. Till en början höjde fler än jag på ögonbrynen inför tillställning i fråga men med tiden blev både musiken och de ironiska elementen bättre. Skottarna i Alestorm manglade på med sin piratinspirerade hårdrock och trallpunkarna i Mimikry gjorde allt för att tillfredställa sin, till syntes, trogna publik.
En av festivalens mest karaktärsfyllda gestalter var nu artisten Hulkoff, sångare i bandet Raubtier från Haparanda. Med sin stenhårda machoattityd väcker han reaktioner hos många, det råder det inget tvivel om. Vad som tycks undgå många är dock bandets självironi. Att inleda sin spelning med signaturmelodin från Björnes magasin är bara ett av flera tecken på detta. Kontrasten mellan det hårda och det humoristiska skapar en skön attityd som färgar bandets hårda rockmusik på ett högst välkommet sätt.

Lördag - Grand Finale
Klockan 19.00 kliver John Lindberg Trio upp på den mindre av de två scenerna och visar vart det blå rockskåpet ska stå. Detta är utan tvekan en av festivalens stora höjdpunkter. Trion bevisar upprepade tillfällen varför de är Sveriges mest eftertraktade Rockabilly akt. Johns skicklighet på gitarren är svår att ta miste på och tillsammans med sina kompetenta bandkollegor levererar han ett skönt sväng som ger Rockstadsbesökarna valuta för pengarna.
Roligt är även att Rockstad Falun har den goda smaken att blanda upp etablerade artister med lokala mindre kända akter. Banden håller god klass även om Borlängebandet Thalamus imponerade mest med sin Soundgardeninspirerade, stundtals funkiga stonerrock.

Öltältets köer blir bara längre och längre desto längre kvällen lider. Publiken ökar kontinuerligt i antal och den uppmärksamme festivalbesökaren förstår att tiden för kvällens och festivalens huvudnummer nu närmar sig. Innan Sabaton ska spela river rockbrudarna i Crucified Barbara loss på scenen med imponerande energi.

När Rockstad Faluns finalakt Sabaton väl kliver på så tycks publikmassan ha dubblerats. Sabaton är festivalens huvudnummer. Det bara är så. Bland publiken finns en hel del tillresta utländska fans från inte mindre än16st nationer, däribland ifrån Polen där bandet nått stora framgångar. Scenshowen är välproducerad från början till slut och bandet utstrålar verklig spelglädje. Energin sprudlar om frontmannen Jocke Brodén och hans mannar och det låter även därefter. Med dunder och brak och på ett hedervärt sätt avslutar Sabaton Rockstad Falun 2010 med flaggan i topp.

Mattias Lies, Rocksverige.se

Reportage Av Mattias Lies 31 maj 2010 00:23