Fotograf: Bengt Nyman@flickr 

Musiken som ger mitt liv det där lilla extra

Alla de där händelserna i ens liv som man kallar ”speciella” brukar alltid förknippas med en låt, och så är det även för mig. Skillnaden är dock att mina ”händelser” är alla ifrån scenen, för det var där jag mådde som bäst. När jag började slå på trummorna och hörde det där gudomliga soundet som de gjorde blev jag alltid i full extas, jag brann! Men framförallt jag var mig själv, den jag ville vara.

Det skulle vara en överdrift att säga att vårt band var särskilt bra om man jämför med många andra, men det var nog få som kunde röja och få med publiken som vi kunde. Trots dåligt ljud och inte en alltför bra sångare fick vi alltid publiken på de fritidsklubbar vi spelade på att hoppa med och skrika till texterna. Det var fullt ös. Kanske var vi egentligen mer entertainers är rockartister, om man nu måste sätta dessa som motpoler. Men vi underhöll och vi gjorde det bra.

Rocken som livsstil gav mig inte bara den där underbara känsla som jag fick på scen, utan också en umgängeskrets, en tillhörighet. Vi levde med rocken och när vi inte själva spelade så lyssnade vi på musiken. Antingen när något annat band spelade eller på LP i mitt pojkrum i en av Stockholms förorter. I timmar kunde jag och mina vänner sitta där och bara lyssna. Och vi älskade det! vi headbangade till de tyngre låtarna och sjönk ner i någon slags melankolisk känsla på de lugna balladerna. Det var som en ström som gick genom kroppen. Jag förstår att när ni nu läser detta tror att vi var fulla eller drogade, men det var vi inte, vi bara älskade musiken på ett närmast euforiskt sätt.

Nu är jag vuxen och har varken tid eller jättestor lust att sitta bakom trummorna så ser man det hela på ett litet annat sätt. Jag skulle nog inte påstå att jag skulle sätta mig bakom trummorna på en scen och börja smattra och fullständigt släppa taget, men fortfarande känner jag känslan i kroppen när jag sätter på en av mina favoritlåtar. Jag dras in i en fantastisk värld som jag bara älskar. Rocken får mig att må bra, att återuppleva de känslor jag hade som ung. kärlek och sorg. Total glädje och eufori. För mig kommer alltid rocken att representera min ungdom, men på ett sätt också mitt liv.
”Ränderna aldrig ur” brukar det heta och lite så är det nog. Musiken kommer alltid att finnas där för mig.

Krönika Av 70-tals rocker 14 apr 2010 09:25