Nu drar det snart igång igen...

Det började i augusti 2008 med Skogsröjet där Sabaton var huvudnumret för vår del. Jag, sonen och hans kompis startade tidigt, det var över 40 mil att köra från hemmet utanför Göteborg till Rejmyre. I bilen gick Sabatons plattor varma, det gällde ju att lyssna in sig. Vid den tidpunkten hade jag mest hört The Art of War som var den enda plattan vi tog med oss när vi bilade till Frankrike några veckor tidigare. För den som inte varit med om det kan jag säga att det är förenat med en känsla av vemod att bila runt i länder där krigskyrkogårdarna ligger tätt till en platta som The Art of War. De tusentals korsen ger det meningslösa som skildras i låtarna ett sorgligt ansikte. Att passera en krigskyrkogård från första världskriget till The Price of a Mile är som att få en spark i magen.

Nåväl, tillbaka till Rejmyre. En massa band spelade på de tre olika scenerna, men inget som direkt tilltalade mig. Inte förrän La Puma gick på. Jag gillade verkligen energin i deras musik och köpte plattan dom signerade och sålde. Tyvärr är dom bättre live så den CD:n har förblivit tämligen ospelad sedan dess.

Någon timma innan Sabaton gick på stod Jocke Brodén i ett tält och sålde tröjor. Sonen köpte två t-shirtar och fick dem signerade. Som mamma var jag ytterst imponerad över att sångaren i ett av landets populäraste metalband bjöd på sig på det viset. Det var stort för sonen att få möta en av sina idoler, men tyvärr drabbades den annars så pratglade killen av tunghäfta. Inte lätt för en 13-åring att plötsligt stå öga mot öga med en högt beundrad musiker. Och Jocke verkade inte heller helt bekväm i rollen som tröjförsäljare, han verkade närmast lite blyg. Kontrasten till hur han ser ut att trivas på scenen är enorm.

I Rejmyre, mitt uti ingenstans, visade det sig ändå vara ett riktigt bra drag och efter många långa timmars väntan äntrades scenen äntligen av Sabaton. Sonen och hans kompis stod längst fram och hängde på staketet. När bandet gick på var det rejält trångt därframme, fulla gubbar i 50-årsåldern gjorde sitt bästa för att klämma undan barn och ungdomar. Jag höll mig lite åt sidan och var självklart orolig för killarna samtidigt som ilskan växte över dom jävla fyllona som drog fram likt ångvältar. Vuxna karlar som beter sig på det viset, man blir ju mörkrädd. När jag såg att dom lyfte över en avsvimmad tjej fick jag nästan hjärtstillestånd av oro. Men lyckligtvis gick det bra för sonen och hans kompis.

Någon timma efter Sabaton skulle Backyard Babies gå på, jag hade gärna sett dom men vi valde att starta hemresan. Klockan var mycket, dagen hade varit lång och vi hade lika många mil hem igen. Snart somnade killarna i bilen, jag fick kämpa oss hemåt på egen hand. Med stopp vid varannan nattöppen mack för att fylla på med kaffe gick det hyfsat, strax före fyra på morgonen var vi hemma igen. Då hade vi kört 86 mil.

Några månader senare var det dags för Linköping, nära 40 mil det också. Denna gång hakade även sambon på och vis av erfarenhet bokade vi ett rum för att slippa köra hem på natten. Det var första gången vi såg Sonic Syndicate, de var ett av förbanden, och jag tror att sonen Sonic-frälstes den kvällen. När Sabaton kom in fick han en high five av Jocke och var mäkta stolt över efteråt. Han höll sig långt fram, åt vänsterkanten och sjöng med i alla låtar. "Jocke tittade på mig och såg att jag kunde alla låtar" sa han. Tyvärr var många i publiken fulla där också och sonen började må illa av den kväljande lukten av alkohol, så på slutet var han tvungen att gå ut.

I mars 2009 spelade Sabaton och Hammerfall på hemmaplan, i Scandinavium. Jag köpte biljett till mig och sonen, men eftersom det var på hemmaplan ville han hellre gå med en kompis. Den goda modern fick vackert avstå sin biljett och gå på bio istället. Kändes faktiskt helt ok, även om jag gärna sett Sabaton. Men det gick ju flera tåg. Denna kväll fick jag nöja mig med "Män som hatar kvinnor".

Rocktad: Falun blev nästa rockscen för oss. Systerdottern i Västerås tog studenten så vi skulle ändå åt det hållet och en avstickare till Falun kändes nästgårds i jämförelse med Rejmyre och Linköping. Den lyckliga mamman hade också fixat fotoack och fick stå nedanför scenen under varje bands tre första låtar. Sonen var mäkta avundsjuk samtidigt som han säkert tyckte det var lite pinsamt. Som tonårsmorsa är man ju pinsam nästan vad man än gör...

Vi anlände till Falun någon gång mitt på dagen i hällande regn. Då tänkte vi att det nog snart skulle sluta, det hade regnat så mycket att vattnet i himlen snart måste ta slut. Ack vad vi bedrog oss, det regnade oavbrutet hela dagen och när Sabaton som sista band gick på var vi rejält dränkta och frusna. Men vad gjorde det, dom gjorde en kanonspelning och sonen hade fått njuta av båda sina favoritband, Sonic Syndicate och Sabaton, så han var helnöjd. Det regnade fortfarande när vi körde de 15 milen tillbaka till Västerås.

Så var det bara Hunnebostrand kvar, även det nästan på hemmaplan, och Sabatons sista Sverigespelning 2009. Vi hade sån tur att våra vänner som har segelbåt ringde någon dag innan vi skulle dit och frågade om vi hade lust att möta upp dem någonstans längs bohuskusten. När de hörde att vi skulle till Hunnebostrand gick de dit och vips så var nattlogin fixad. Annars hade vi tänkt åka hem igen på natten, men nu kunde vi softa och mysa med lite vin och god mat ombord innan vi drog till konserten.

Tyvärr hade vi lite för bråttom in i Folkets Park där spelningen ägde rum. Vi hade gott kunnat vänta några timmar, det blev lång väntan innan Sabaton äntligen gick på. HEAT i all ära, men dom lever högt på att vara "söta killar". Så himla bra är dom inte, låter som nån 2000-tals variant av Europe. Fast Europe var bättre. Och dom andra som spelade kunde jag gärna ha sluppit.

Nu drar säsongen snart igång igen, sonen tjatar om Rockstad: Falun. Vi får väl se hur det blir, för min del ligger den lite dumt i tid. Men känner jag mig själv rätt blir det många mil i bilen i år också...

Krönika Av Marie Sjödin 08 apr 2010 10:05